Nytt folk och gamla traditioner

Machiyama-sensee viker elegant näsduken
för att rengöra spateln och teburken under
te-ceremonins inledande del.

Första måndagen i varje månad innebär att en hel hoper med nya människor, de flesta på nybörjarnivå när det gäller japanskan, anländer till Genki JACS. Ännu en svenska, denna från strax söder om Stockholm, kom och två fransyskor till varav den yngre är min nya rumsgranne. Vi får alltså en ny kompanjon till morgnarnas gemensamma avfärd till skolan 8.30, förhoppningsvis i alla fall, de senaste nya har inte lyckats komma ner i tid en enda gång.

Denna eftermiddag var jag och Lina ännu en gång med på Culture class, detta för att det idag var dags för undervisande i te-ceremonin. Dessutom fick vi prova kimonos. Allt var mycket intressant och jag skulle verkligen inte tveka att lära mig mer om det om tillfälle någonsin ges. Skulle faktiskt vara riktigt kul att studera denna te-ceremoni sådär typ en gång i veckan och lära sig alla små detaljer som det definitivt finns många många fler av än de vi fick se Mashiyama-sensee utföra under den inledande och avslutande delen i ceremonin, vi fick nämligen bara se en av de simplaste. Trots det hade jag svårt att hänga med i allt hon gjorde, jag hade fullt upp med att förundras över hur otroligt elegant hon rörde sig hela tiden, hur hur noggrant hon utförde varje del och hur precis varje vinkel för mitt otränade öga tycktes vara. Vi fick blanda till varsin kopp av detta för Japan typiska och traditionella gröna te och dessutom lära oss de obligatoriska fraserna som man säger till gästerna som sitter bredvid en när man får sin kopp och skall börja dricka. Allting bör vara mycket stillsamt, njutbart och artigt vilket vi tre i våran omgång tydligen lyckades ganska bra med. Så många detaljer av allt vi lärde oss som jag skulle vilja skriva om här men då skulle jag aldrig bli klar med kvällens läxa.

Vi lär oss den lätta men ack så viktiga proceduren för att få
börja dricka den skvätt te som finns i koppen. 

Saki-san och Mina-san, två mycket trevliga tjejer som var
lätta att umgås med. 

När vi kom tillbaka till skolan, ganska sent egentligen, var en grupp om fyra Genki-studenter och två japaner utifrån i full gång med intressanta samtal i blandat japanska och engelska. Vi joinade in i deras samtal och hade en mycket trevlig stund när våra magar högljutt började påminna oss om vad klockan var. Vi slog två flugor i en smäll och gick alla till en isakaya för att dela på en massa mindre rätter och fortsätta ha en trevlig kväll. Det var mycket kul att undersöka hur mycket japanska som jag klarar av att snacka i riktiga situationer och upptäcka att det faktiskt går, även om det faktum att dessa två japanska tjejer kunde relativt mycket engelska underlättade en hel del. Men jag lärde mig i alla fall ett användbart uttryck som inte bara flög ut genom andra örat efter att det bearbetats lite kort, nämligen jag är hungrig. Jag är inte alls hundra på stavningen så jag låter det vara osagt, vill ju inte råka ljuga för er.

Nu skall jag lite för sent sätta mig och göra läxan, som tack och lov inte verkar så svår just idag.
Kramar!