Traditionell dans, sommarsol och väntade blommor

Idag har det seriöst varit kring 20 grader varmt, klarblå himmel och bara den lättaste lilla bris lite då och då. Helt enkelt underbar försommar alltså(i mars!), kan säga att det kändes väldigt mysko när jag som vanligt skrev dagens datum högst upp i mitt skrivblock när lektionerna började i morse. Idag lärde vi oss past tense, både neg och pos, för den oartiga varianten att prata (short form) som man bara använder till kompisar och kanske folk som är yngre än en själv och det kändes nästan som att öva dubbeltunga, förutom att man byter ut u:et mot a när "ka" och "ta" tar över halva orden och flera som inte alls betyder samma sak och i nutidsformen ändå låter ganska olika förvandlas till nästan samma ord i short form past tense. Irriterande och förvirrande men säkerligen ganska användbart i framtiden när vi har blivit mer vana vid det. 

Nyutslagna efterlängtade sakurablommor. 

Visste ni att IKEA kommer hit till Fukuoka nu i april? Det företaget är mycket större globalt än jag trodde, men snart får vi kanske smaka köttbullar igen! Om det nu är något att verkligen längta efter när man kan gotta sig i så mycket läcker japansk mat som finns här. Hur som helst så ska IKEA för att fira sin ankomst anordna en danstävling som audition för att få vara med i sista episoden i deras reklam-miniserie (typ ICA-reklamerna som jag förstår det) som handlar om en tjej som kommer till Fukuoka och vill lära sig dansa, vad det har med IKEA att göra är jag inte riktigt säker på. Eftersom vi är fyra svenska tjejer på skolan fick vi självklart frågan om vi ville dra ihop ett gäng gaijin(utlänningar) från skolan och ställa upp med ett lag. Tre av oss hakade gladeligen på och vi startade bra med en lagom stor grupp och en början på en idé men snart började hindren ploppa upp ett efter ett samtidigt som tiden sprang iväg och i början på denna vecka sa vi att vi inte kunde göra det. Men är det en sak med japaner så är det att de anser det skamligt att dra sig ur något de anmält sig för och inte skulle de låta oss dra oss ur heller. Med en hel del inspirationshjälp och vad det egentligen innebär att dansa denna traditionella dans Bon Odori som är den kategori vi ska ställa upp i, lyckades vi igårkväll färdigställa en dans med enkelt snitt i Bon Odori-stil som förhoppningsvis för tankarna till möbler. Ett litet exempel på Bon Odori in action. Storyn i dansen vi har är att vårt bord går sönder så vi går till IKEA och köper oss ett nytt bord som håller. Allt detta tar tre minuter så ni förstår nog att det är ganska utdraget. Jag kanske glömde att nämna det men tävlingen är på lördag, alltså i övermorgon, och vi hade vårt första riktiga övningstillfälle nu i eftermiddag, i en timme. Mer hade vi inte tid för då allas scheman var ganska olika i och med ev extra konversationslektioner och vad helst andra planer folk hade för kvällen. Men det gick ändå bättre än jag fasade för när vi började så jag är ändå ganska hoppfull på att vi i alla fall kommer ha ett genomförbart program i helgen. Håll tummarna för att vi inte går vidare från lördagen till söndagen, för då kan jag följa med Esther till en läcker ö här utanför Fukuoka och njuta av grön ostadsmiljö, varma källor och hennes sällskap under hennes sista helg här. Känns väldigt sorgligt att hon lämnar oss nästa vecka. 

Anna, den svenska som varit på Genki sen
nyårs, och Hoshi den isländske grabben vars
namn egentligen är Höskuldur men ingen är
ens i närheten av att kunna uttala det för oss
är han bara Hoshi, vilket för övrigt betyder
stjärna på japanska. Här är vi i eftermiddags
på väg till en härlig tyst fläck i en park på
södra sidan floden. 

På tal om det så är det ett fruktansvärt stort gäng som lämnar skolan imorgon. Ett tiotal ska fortsätta till en annan skola som hjälper till med studentvisum och är lite mer för högre studier än Genki JACS. Dessutom är det säkert fem personer som lämnar skolan för att fara hem till vart än deras hemland är. Kommer kännas väldigt tomt och säkerligen läskigt med alla nya som kommer komma nästa vecka då det är den numera fruktade första måndagen i månaden. Jag hoppas på att de som kommer är härligt mysko och vettigt folk och inte så många av de ovetandes irriterande udda personligheter man inte riktigt kan stå ut med i längden. 

Ikväll var det movienight som vanligt på torsdagar men vi var ett litet gäng på tre svenskor och en islänning (som förstår mycket svenska) som dissade film och innesittande och drog till en närliggande stor park för att njuta av sol och värme och i gott sällskap glädjas över att sakuraträden (körsbärs) äntligen börjat blomma. Jag hoppas även ni där hemma snart får känna av vårens vibbar och om inte att ni njuter till fullo av vårvintern så länge den varar. 

Ha det bäst alla och på återseende, förhoppningsvis inte med så långt mellanrum som denna gång. Kram!

Tiden flyr och allt känns mer och mer som vardag

Oj tusan i mig, denna vecka har det inte hänt mycket mer än det vanliga med skolan och att vi umgåtts på kvällarna, men ändå tycks jag inte ha haft tid att skriva något här, eller kanske snarare är så att när jag haft tid att skriva har det inte hänt något att skriva om. Men denna helg hände det desto mer.

Emily, en tyst ny tjej, och Lina, Max och Rae under vår yatai-
middag. Auberginen och svampen var underbart goda! 

I fredags provade vi äntligen yatai, vilket är små provisoriska bås med kök i och pallar runt om som kommer fram om kvällarna, de flesta och bästa längs floden. Fukuoka är väldigt känt för dessa, speciellt den tydligen karaktäristiska Hakata Ramen som vissa av dem serverar, men vi provade lite andra rätter istället för just den yatai vi gick till hade inte ramen men det var mycket gott hur som. Därefter var planen för några få av oss att fortsätta till ett graduation party för en japansk tjej som Aimee har kontakt med men det blev krångel och förhinder så istället för att få tillfälle att öva vår japanska joinade vi ett stort gäng till Round 1 ännu en gång och spenderade kvällen med att sjunga karaoke, spela spel av alla de slag och kasta pil.

Det högra höga tornet är det kända Fukuoka Tower och
detta är utsikten från en kaj vid Marinoa City. 

Schweiziska tjejen Lilis sista lördag var det shopping som gällde för fulla muggar. Vi var fem tjejer som tog oss till Marinoa City, som är en stor outletgalleria en bit från centrum och där nötte vi på både fötter och plånböcker. Men inte för mycket, tanken på att allt ska få plats i väskan hem finns alltid i bakhuvudet och problemet att genomsnittsjapanen är ganska småvuxen av sig gör det faktiskt enklare att inte köpa för mycket. Efter ett snabbt uppfräschande på en välplacerad toalett mötte vi upp med många fler än vi trodde och tillsammans invaderade vi en shabu-shabu-restaurang för att ha en trevlig avtackningsmiddag för Lili. Shabu-shabu innebär att man får ut fat med tunnskuret rått kött och färdighackade grönsaker mm som man tillsammans med sina närmaste grannar låter koka i de alldeles lagom stora kokkärl som fyllda med buljong är stationära mitt på bordet.  Mycket gott och man kunde anpassa sin rätt mycket enkelt efter vad man var sugen på för tillfället. För en liten tilläggssumma fick vi även riktiga dumplings inkluderat i vår deal för tabenomihodai (all you can eat and drink). Dessa dumplings var nog grädden på moset under denna middag enligt mig. Därefter hade vi ett farväl fyllt med tårar och skratt som avslutades med att Lili tog en taxi hem istället för den planerade bussen, det var ju visst lördag.

Äkta dumplings närmast, i glaset den goda okolsyrade drycken
kalpis och i bakgrunden den gryta vari vi kokade vår mat. 

Lina vid en liten dunge av körsbärsträd. 

Söndagen innebar en utflykt till Dazaifu med Ijiri-folket. Detta är ett stort känt tempel med fina omgivningar, ett museum som vi tyvärr inte hann med men tydligen ska vara intressant, och tre broar som symboliserar det förflutna, nuet och framtiden. När man går över dessa skall man inte titta bakåt för det betyder otur och att man ångrar något man gjort, vilket man inte bör göra. Plommonträden var i full blom och även körsbärsträden hade börjat dra på sig sin ljusrosa skrud. Det var mycket vackert och hade nog varit ännu mer njutbart om det inte varit så fruktansvärt mycket folk, men man får inte vara så kinkig, det är ju trots allt Japan och imorgon är en nationell helgdag så många passar nog på att resa lite kort just nu.

Nu har ännu en ny vecka börjat och imorgon väntar en utflykt till den stora parken Ohori koen relativt nära skolan, där vi tillsammans med studenter från en japansk engelskinriktad skola skall fira Hanami, att vintern är över och våren är kommen, med sushi, quiz och mingel. Det kommer bli mycket trevligt hoppas jag.

Till nästa gång, ha det bäst alla och lev väl!

Promenad, en sorts universalmedicin

Helg och jag är tillbaka, i alla fall nästan, till mitt vanliga jag. Har de senaste dagarna varit mysko i magen och huvudet, vet inte varför, men en trevligt spontan kvällspromenad i torsdags gjorde susen! Utforskade ännu en bit av Ijiri och hittade flera gömda ställen som vi återbesökte igår eftermiddag då solen bestämde sig för att komma tillbaka. Ångrade ganska snart att jag inte varit smart nog att ta med mig kameran, men jag sparade vyn i mitt huvud istället.

Därefter provade vi en äkta riskokare för första gången. Det tog ett tag för oss att lista ut vilka mått vi skulle använda och vilken av alla knappar vi skulle trycka på, allt var nämligen kanji och den enda vi kände igen hade ingen knapp vid sig som man kunde trycka på. Men vi lyckades och fick till ett härligt klibbigt ris, jag saknade dock lite sälta men det fick vi från allt annat vi hade på bordet istället. Kvällen blev alltså mycket trevlig och jag och Esther satt kvar och snackade långt efter att alla andra i köket gått.

På grund av mitt inte alltför hundraprocentiga huvud och därigenom humör har jag lyckats störa mig än mer på en tant som kom till vår klass i måndags, tack och lov stannar hon bara en vecka till. Hon förstår inte meningen bakom övningarna vi gör och ifrågasätter varför vi ska lära oss en hel del av grammatiken. Hon klagar hela tiden på hur smått allt är, och det kan jag väl ha en viss förståelse för, hon är ju ändå pensionär som jag har förstått det, men att hon inte riktigt vill lära sig det som våra duktiga lärare anser att det är dags att vi lär oss, det stör mig. Nej nu ska jag sluta klaga på en virrig tants beteende och vara glad för att min mage inte spökar med mig längre.

Idag väntar en tur till Canal City med en stor(?) grupp folk från skolan och vi ska utforska än fler hörn av denna intressanta, labyrintartade stora shoppinggalleria. Planen är att därefter dra med folk någonstans för att fira en från vår klass som fyller 25 nu på måndag, hon vill egentligen inte fira (hon blir ju så gammal! ..eller?) men vi ska se till så hon inte har något val, hehehe!

Många kramar från en stor stad med mycket folk!

Nytt folk och gamla traditioner

Machiyama-sensee viker elegant näsduken
för att rengöra spateln och teburken under
te-ceremonins inledande del.

Första måndagen i varje månad innebär att en hel hoper med nya människor, de flesta på nybörjarnivå när det gäller japanskan, anländer till Genki JACS. Ännu en svenska, denna från strax söder om Stockholm, kom och två fransyskor till varav den yngre är min nya rumsgranne. Vi får alltså en ny kompanjon till morgnarnas gemensamma avfärd till skolan 8.30, förhoppningsvis i alla fall, de senaste nya har inte lyckats komma ner i tid en enda gång.

Denna eftermiddag var jag och Lina ännu en gång med på Culture class, detta för att det idag var dags för undervisande i te-ceremonin. Dessutom fick vi prova kimonos. Allt var mycket intressant och jag skulle verkligen inte tveka att lära mig mer om det om tillfälle någonsin ges. Skulle faktiskt vara riktigt kul att studera denna te-ceremoni sådär typ en gång i veckan och lära sig alla små detaljer som det definitivt finns många många fler av än de vi fick se Mashiyama-sensee utföra under den inledande och avslutande delen i ceremonin, vi fick nämligen bara se en av de simplaste. Trots det hade jag svårt att hänga med i allt hon gjorde, jag hade fullt upp med att förundras över hur otroligt elegant hon rörde sig hela tiden, hur hur noggrant hon utförde varje del och hur precis varje vinkel för mitt otränade öga tycktes vara. Vi fick blanda till varsin kopp av detta för Japan typiska och traditionella gröna te och dessutom lära oss de obligatoriska fraserna som man säger till gästerna som sitter bredvid en när man får sin kopp och skall börja dricka. Allting bör vara mycket stillsamt, njutbart och artigt vilket vi tre i våran omgång tydligen lyckades ganska bra med. Så många detaljer av allt vi lärde oss som jag skulle vilja skriva om här men då skulle jag aldrig bli klar med kvällens läxa.

Vi lär oss den lätta men ack så viktiga proceduren för att få
börja dricka den skvätt te som finns i koppen. 

Saki-san och Mina-san, två mycket trevliga tjejer som var
lätta att umgås med. 

När vi kom tillbaka till skolan, ganska sent egentligen, var en grupp om fyra Genki-studenter och två japaner utifrån i full gång med intressanta samtal i blandat japanska och engelska. Vi joinade in i deras samtal och hade en mycket trevlig stund när våra magar högljutt började påminna oss om vad klockan var. Vi slog två flugor i en smäll och gick alla till en isakaya för att dela på en massa mindre rätter och fortsätta ha en trevlig kväll. Det var mycket kul att undersöka hur mycket japanska som jag klarar av att snacka i riktiga situationer och upptäcka att det faktiskt går, även om det faktum att dessa två japanska tjejer kunde relativt mycket engelska underlättade en hel del. Men jag lärde mig i alla fall ett användbart uttryck som inte bara flög ut genom andra örat efter att det bearbetats lite kort, nämligen jag är hungrig. Jag är inte alls hundra på stavningen så jag låter det vara osagt, vill ju inte råka ljuga för er.

Nu skall jag lite för sent sätta mig och göra läxan, som tack och lov inte verkar så svår just idag.
Kramar!

Tusan i mig, där flög visst en vecka förbi

Så mycket har skett, så mycket har vi sett men ändå så känns det som vardag på nåt mycket underligt sätt. Jag har varken haft tid eller energi till att skriva här i veckan och jag kan inte riktigt förstå att en hel vecka redan har gått.

Dagens gäng på det sista mysiga lilla tåget på vägen till
Uminonakamichi, Fukuoka Aquarium.

Idag var vi ett gäng på 6 pers till The Marine World här i utkanten av Fukuoka. Eller tja, vi åkte tre olika sorters tåg i totalt typ 45 min från centrala stan och kom till den utkant som gränsar mot havet. Var en regnig och grå dag, perfekt att spendera inomhus i ett aquarium tittandes på fiskar, maneter, koraller, hajar, sjölejon, en ensam(!) utter, pingviner, sälar, havssköldpaddor och delfiner. Fanns otroligt mycket läckert att se på men brytningen i glasen och vattnet gjorde mig ganska yr efter ett tag. Min favorit var nog en stor blågrå fisk som såg ut att vara tagen direkt ur en av Bauers berättelser, blev rejält överraskad när den rörde ögat för den låg så blickstilla första sekunderna jag såg på den. Min kamera tyckte inte om ljuset där nere och jag fick väldigt få bra bilder, så jag övergick strax till att mer njuta i nuet än att dokumentera denna upplevelse. 

Kubfisk!

Helt klart en av de fulaste fiskar jag sett. Förlåt fisken!

Vägarbetesavspärrnings-
gubbar eller nåt motsv.

Gårdagens väder var däremot storslaget. Vi hade inget planerat under dagen och jag tog mig en välbehövd sovmorgon och en mycket underbar promenad i våra hemtrakter, typ. Med sikte mot bergen i fjärran från mitt fönster sett gick jag dit näsan pekade och tog de minsta vägarna som slingrade sig mellan hus av alla de slag. Många träd fanns att njuta av, vissa med enbart sköra blommor i olika färger, andra bastant djupt gröna och dessutom fanns flera träd med stora mogna apelsiner(!) i grenarna. Med musik i öronen tog jag mig nästan ända fram efter en timme, men en bred grund flod och en stor väg i flera våningar hindrade mig från att nå mitt mål. Jag styrde därför kosan hemåt och ganska mycket i min egen lilla värld gick jag lite för långt norrut och efter typ 1,5h började jag känna av klockan och frågade en trafikkontrollant vid ett litet vägbygge om ungefär vart Ijiri tågstation låg. Han såg konstigt på mig, pekade åt vilket håll det var och sa att det var för långt att gå, men innan jag uppfattat det sista han sa hade jag redan sagt tack och vänt mig om för att fortsätta min vandring, denna gång i rätt riktning. Det var faktiskt bara ungefär en halvtimmes promenad kvar och jag kom hem precis i tid för att hinna packa och sticka till tåget in till stan och den planerade kvällsturen till samma onsen (varmt spa-ish bad) som vi var till förra veckan. Jag måste säga att det var en underbar känsla att vara vilse, med sol, snällt folk på nån gata här och där, tid, musik, läckert vacker omgivning och bara mig själv. 

Klassen Canal City Foundation med sin kreation med tema
 på den kinsesiska sodiaken, i rätt ordning såklart, men
tyvärr utan hunden och tuppen, de rymdes inte. 

Dessa dockor föreställande en kejsares
bröllop är vad japanerna ställer fram till
denna högtid, hinamatsuri. 

Fredagen var en riktigt läcker skoldag där vi i klasserna gjorde var sin Hinamatsuri-planch och lärde oss mer om traditionen kring denna Flickornas festival som alltid infaller den 3 mars (Grattis i efterskott Viggo!). Efter lunch gjorde varje klass en presentation av just sin bild och nästa vecka kommer det att hållas en omröstning om vilken planch som är den bästa, enligt majoriteten. Som frivillig hemläxa fick vi att måla en egen liten bild med samma uppbyggnad och betydelse (oändliga variationsmöjligheter) och jag har en liten idé och vill verkligen göra en men har tyvärr inte tagit mig tid till det än, kanske blir en kvällsaktivitet i veckan. 

Fredagskvällen var det dags för karaoke igen, men lite annorlunda den här gången. Ett stort gäng från skolan och många japaner också, fri mat och dryck ingick i priset och för att sjunga var det scenen som gällde. Dessutom fick de som ville prova lite cosplay-outfits. Självklart hängde jag med på det och med en fläta i nacken fullbordade jag en Edward Elric från Fullmetal Alchemist! För övrigt en mycket bra manga/anime. När kvällen avslutades där drog vi ett gäng vidare till en engelsk pub för att snacka och ha en mycket trevlig fortsatt kväll. 

Hela veckan var jag med på kulturklasserna och vi besökte bland annat en mycket fin trädgård från mitten av 1700-talet som är i princip i bevarat skick. Där fick vi också testa det traditionella gröna teet och hur man dricker det på riktigt, riktigt gott och jag hade en underbar stund där bland träden och med den lilla sjön att blicka ut över. En annan eftermiddag hälsade vi på hos en konstnär och lärde oss att måla monochrome paintings. Vi använde svart vatten i olika koncentrationer av svärta efter att ha skissat i blyerts, med kommentaren "Dynamic(u)!" flygandes i luften lite nu och då. Det tycktes vara den enda engelska han kunde men det var otroligt roligt att måla med alla och lära sig om bakgrunden till de filurer vi målade. 

Nu har jag nog fått med det mesta från denna vecka som verkligen bara flög förbi och det är nu dags att stänga ner butiken för att ladda lite sömnbatterier igen efter ännu en dag fylld av upplevelser. 

Ha det bäst alla och hoppas jag kunnat kompensera i alla fall lite för uppdateringstorkan. 

Kram!