Live your dream, don't dream your life.

Oj oj oj, idag har det varit mycket på gång kan jag säga! Skrev inget igår kväll heller så jag lär väl vilja berätta det som jag fick mest intryck av igår också. Jag tar det kronologiskt, är nog enklast så.

Så. Under eftermiddagslektionerna igår hade vi lika många lärare som elever i vårt lilla klassrum. Vi är en förhållandevis stor klass, 6 pers, och fyller upp rummet ganska bra som det är, så det blev ganska trångt när 5 till skulle rymmas längs väggarna. Det var alltså 5 lärarkandidater som skulle testas, och då framförallt 2, eller snarare en kanske. I alla fall så var det en liten tanig kvinna med nervöst skakande händer som febrilt försökte leta efter sätt att få oss att förstå hur hon tänkt sig att övningen skulle gå till, som ledde det mesta av lektionen. Hon var så nervös så jag tyckte synd om henne och inte hann hon gå igenom mycket, men det resulterade faktiskt i att vi verkligen lärde oss skillnaden på kore, sore och are riktigt bra (det är olika former av det så att säga, beroende på vart detta det är i förhållande till talespersonen så säger man olika).

Resten av eftermiddagen flöt förbi oss där vi satt med näsorna i böckerna och gjorde dagens hemläxa och snart var det dags för veckans bio på skolan. En mycket mysig stund måste jag säga. Veckans film var den första i en följetång om för mig okänt antal filmer men jag kommer definitivt se resten de kommande veckorna. Japanskt tal, engelsk text, mänsklighetens undergång, konspirationer, smutskastningar, action, känslosamt och fullt av bortglömda hemligheter. 20th century boys är helt enkelt en väl sevärd film!

Vad jag nog egentligen ville komma till om den här dagen, igår alltså, är nog att sen filmen slutat hade jag i flera minuters tid helhjärtat och totalt övertygad kunnat svära på min själ om att jag fortfarande befann mig i mitt kära fosterland, bland alla ni härliga folk som tar er tid att läsa detta. Min hjärna ville inte riktigt fatta vad jag verkligen är med om och jag slogs ikväll av en tanke när jag läste ett meddelande från en gammal kompis. Jag har på mina ynka 20,5 år faktiskt hunnit med väldigt mycket. Jag tycker att jag inte riktigt hinner med varken folk eller vardag och än mindre de stora äventyr jag drömmer om under promenader och kvällar. Men det kanske är just för att jag tar mig tid till att förverkliga mina drömmar och tar mig möjligheten att lära känna nya härliga personligheter när jag får den, att min tid fylls av så många äventyr att jag knappt hinner njuta av minnena och frukterna av de gamla. Oj, nu börjar jag svamla bort både er och mig, förlåt jag ska nu återgå till att berätta om vad som händer här. Fast, en sak till, jag är väldigt tacksam för alla människor och utmaningar av olika de slag som jag mött, utan er skulle jag inte ha tagit mig hit. Arrigatou gosaimashita!

Flavio-san, Lina-chan och Aquilha-san under middagen torsdag kväll då vi testade udon.
Var en av de osmakligaste saker jag nånsin ätit. Fick inte i mig mycket av de tjocka slemmiga
nudlarna som jag betalat dyrt(~40kr) för! Man blir visst lite bortskämd av matkostnaderna här.

Fredagen, kono kinyoubi, började lugnt och härligt glatt. Under vår första kanji-lektion lärde jag mig inte mycket, utom att de äter mycket krabbor på Hokkaidou, Japans nordliga stora ö, men det var riktigt kul ändå. När vi kom ut från klassrummet var det full rulle i loungen på skolan. Ett stort gäng från en japansk skola som Genki (vår skola) har kontakt med hade kommit dit som planerat och dukat fram köksutrustning för att laga wok motsv och okonomiyaki! Vi fick hjälpa till lite men det blev så rörigt så enklast var att stanna till och börja prata med någon av japanerna, och vänta på att någon okonomiyaki skulle bli ledig att ätas upp. Den rätten var rejält mycket godare än udon! Såsen till var helt oslagbar också. i ungefär 2,5h minglade vi omkring där, åt gott och snackade med folk. Det sistnämnda var lättare sagt än gjort men på något sätt lyckades jag att med rejält knagglig japanska och för deras skull simpel och fåordig engelska göra mig förstådd och samtidigt förstå dem. Många gånger fick vi upprepa vad vi menade på alla olika sätt möjliga, men alla tycktes ha en trevlig stund och jag fick flera nya bekantskaper.

Här är några av de jag växlade flera väl valda ord med.
Fr.v. Miku-san, Mao-san, Koji-san, jag och Yukiko-san.

Jag och Tara, den glada flickan från Oosutoraria.

Det sorgligaste med hela dagen var nog att en oerhört glad och trevlig australiensiska hade denna fredag som hennes sista dag på Genki JACS. Jag och hon klickade direkt kändes det som och jag kommer verkligen sakna henne, även om vi inte hann lära känna henne särskilt bra egentligen på fem dagar. Vi har seriöst inte varit här en vecka ens!? Det känns verkligen konstigt. Troligtvis mycket på grund av det så skippade jag och Lina turen till ett kareokeplejs dit många gick sen minglet på Genki avslutats. Vi kände bägge två av både trötthet och värk i huvudet så vi drog oss tillbaka hem för att hinna få lite sömn innan vi far till Nagasaki, och ett museum för atombomben där, över dagen imorgon. Har jag berättat det förut? Känns lite så. Hur som så ska det bli en riktigt rolig tur!

Men hörni, en liten påminnelse och liksom bara så ni vet:
Ni är alla underbara och jag saknar er verkligen!!
Önskar många av er kunde dela detta äventyr med mig.
Men som det nu är så kan jag inte annat än glädjas åt att ni finns (även om ni är en bra bit bort) och skicka tonvis med kramar med ostindiefararen som jag råkar veta befinner sig i dessa farvatten.
Så, KRAM!!