Yuki, Kabuki och Karaoke!

Oj oj oj snacka om att den här veckan gått fort! Men mycket hann hända under helgen ändå.
Provat äkta japansk karaoke för första gången i fredags, mycket skoj! Inte särskilt dyrt heller egentligen, särskilt med tanke på att det var fri dryck under de två timmar, som kändes som 40 min, vi var där. Vet ni vad?? Vi var i rum 503! Snacka om att se det som ett tecken, det numret var nämligen mitt soldatnummer, hihi!

Lördagen började med en tur till Hakata theater och införskaffande av biljetter till en kvällsföreställning som jag, Lina och Max senare gick på. Snacka om läckert! Det är en gammal form av japansk teater med mycket smink, läckra kulisser och stora flerlagerskläder i granna färger. De sjöng fram replikerna på ett mycket speciellt sätt som jag misstänker är väldigt svårt att få till så att det låter rätt, ibland lät de mest bara toanödiga så jag tror att de misslyckades på just de replikerna. Hela deras rörelsemönster var som en dans som mer eller mindre liknade kung-fu-tekniker och motsvarande, mycket läckert och jag måste säga att jag älskar hur olika alla karaktärer kunde röra sig trots alla kläder som gömde mycket rörelser ibland och andra gånger kunde förstärka den minsta lilla handledsvink. Musiken var idel traditionella japanska instrument och det var mer ljudeffekter av olika de slag än musik som vi ofta tänker på det som. Men effektfullt var det och gav precis rätt stämning till det hela! En av de detaljer som jag nog älskade mest var de ninjaliknande figurer som ibland kom in på scenen och gömde sig bakom skådespelarnas stora kläder. "Ninjorna" var alla klädda i identiska enkla svarta kläder i traditionellt japanskt snitt och de hade till och med mörka slöjor för ansiktet för att man inte skulle ha något på dem som drog ens uppmärksamhet från skådespelarna. De smög-sprang alltså omkring med rekvisita av olika de slag och gjorde det möjligt för skådespelarna att agera utan att behöva hålla koll på materiella ting förrän berättelsen krävde dem. Men allt som allt så är det definitivt något jag rekommenderar som aktivitetsförslag om nån nånsin får för sig att sticka till Japan.

Innovativa var kulisserna som denna då vattnet verkligen rörde på sig och de kunde simma riktigt verklighetstroget.
Hjälten Son Goku till vänster och hans vite lakej tillsammans med båtens ägare innan Kappa kommer. 

Därefter var det Girls Night Out som gällde! Började med middag och sällskapande på en från skolan sett närliggande isakaya, vilket innebär att man betalar en klumpsumma och får i två timmar fria drinkar och små maträtter som alla delar på systerligt (och broderligt när grabbs är med). Allt åtnjuts i japansk stil med bås för varje sällskap mellan vilka man lätt kan ta bort väggarna för att inte behöva sära på större sällskap. Borden var i princip i golvhöjd men tack och lov var det hål under bordet så våra fötter slapp somna. Därefter var det dags för karaoke! Med bara tjejer i gänget kunde vi skräna så mycket vi ville till riktigt tjejiga gamla hitlåtar. Nice! En fotoautomat som tog fotona mycket fortare än vi var beredda på gav oss ett konkret minne från denna kväll som var helt awesome!

Underbart vackra snöflingor dansade ner och gav Fukuoka
Tenjin en mjukare lyster, lagom till att löven börjar komma. 

Denna söndag har inte varit effektiv alls men jag har gjort läxan, som var många sidor denna helg, och haft en härlig social mysstund med Caitlyn och Esther som lyckat nog flyttat till vårt korridorshus nu i helgen. När jag vaknade var det så tjockt av snö i luften att jag inte hade en chans att se bergen som jag i fjärran ser från mitt fönster. Det var mycket vitt och mycket vackert men smälte sakta men säkert bort under dagen då molnen flög iväg och en allt större blå fläck sträckte sig över himlen.




Jag har gjort en liten uppdatering på bloggens utseende, vilket ni kanske lagt märke till. Det som nu är bakgrundsbilden är min utsikt från fönstret här på sjätte våningen en av de dagar då solen faktiskt visade sig även inne i Tenjin (stans ena city, där skolan ligger). Tyvärr kan jag inte visa er hur "vår" gata ser ut än, har varje gång jag gått där glömt att ta kort. Men en bit av vägen till tågstationen som vi går varje dag kan jag visa er och den har nog mer personlighet än vår elljusspårbreda gata egentligen.


Kramar!