Panikfläckad längtan

Tusan i mig, det var ett tag sen nu.. Förlåt! Har hänt en del, men inte jättemycket och då har inspirationen inte riktigt räckt till.

Scenen for Noh, när det var folk här var det foto förbjudet. 

Förra helgen hade jag till slut möjlighet att se en teater av typen Noh. En traditionell japansk teaterform då huvudkaraktärerna bär trämasker med mycket små ögonhål vilket gör det svårt att veta exakt vart man rör sig på scenen. Hela föreställningen varade i ungefär 6 timmar(!) men jag och de två andra studenterna från Genki JACS som jag var där med såg bara den sista akten som varade i ungefär 1,5h, kan säga att det räckte. Det var väldigt läckert men helt omöjligt höra vad de sa med sina sjungande, ofta monotona, röster (bakom maskerna) och de rörde sig av både logiska och stilistiska skäl inte särskilt mycket över scenen så vi kunde mest bara gissa oss till själva historien i stora drag. På scenen satt hela tiden nåt tiotal män varav hälften fick sjunga lite köraktigt efter drygt en halvtimme, 3-4 st var musiker och resten kom och gick lite nu och då genom ett hål i väggen bakom och enligt mig inte fyllde särskilt mycket syfte där de rakryggade satt utan att göra ett dyft. Musiken de hade var mycket spännande också. Den byggde på ett par små trummor, en tunn flöjt och ordlösa ljud från trumslagarna mellan deras slag som tycktes komma väldigt random och en stor del av tiden helt oberoende av varandra. Men trots denna förvirrande samling av ljud var det väldigt fängslande och det gick mycket bra ihop med skådespelarnas sång. En av skolans lärare har berättat för mig att Noh liksom Kabuki är a familybusiness och man måste födas in i rätt familj för att kunna ägna sig åt endera. Dessutom beroende på familj inom vardera teatergren ägnar man sig åt olika författares pjäser, ganska intressant men otroligt gammaldags tycker jag.

Maxs sista kväll passade vi på att prova
Kaiten-sushi, spännande och otroligt gott!

Denna vecka har varit mycket långsam. Max for förra helgen vidare för att turista i södra Japan med päronen sina, Julie har varit förkyld hela veckan och plugget börjar lägga sig på hög för mig. Vi började idag på sista kapitlet i första boken, vilket innebär att vi snart (mest troligt nästa fredag) kommer ha ett stort prov på hela boken - min första tenta? Börjar bli ganska nervös inför den redan nu. Dessutom börjar jag få panik över att det bara är två veckor och en dag kvar till hemfärd nu. Har jag hunnit göra allt jag ville och njuta av att leva i Japan tillräckligt mycket? Ska till Kyoto nu i helgen och känna mig riktigt turistig över att vara i den gamla huvudstaden som är känd för alla sina helgedomar och kulturella atmosfär, dessutom får jag tillfälle att träffa Akira-chan från första veckan vi var här. Jag hoppas på att det kommer bli en passande början på en avslutning här och jag måste säga att det kommer bli skönt att komma hem och få träffa alla igen!

 

De sista Sakurablommorna klamrar sig tappert kvar.  

Förra veckan tänkte jag mycket på framtiden och fick ett glatt besked samtidigt som jag tog ett viktigt beslut. Sommarjobb i Bjuröklubb innebär att jag får bo i stugan och kommer kunna se folk inne staden på lediga dagar, helt enkelt perfekt! Sista dagen för att skicka in ansökningen till studera.nu (motsv) var ju nu i söndags och jag skickade faktiskt in den flera dagar i förväg(!). Om allt går vägen så är det Luleå som gäller för mig till hösten och fem år framöver, Civilingenjör Arkitektur är det som tillslut fångade mitt intresse som längst. Om inte är Högskolan i Gävle nästa alternativ med deras specialitet inom miljöområdet, men jag måste säga att just nu så längtar jag mest norrut.

Ett flygplan definitivt sponsrat av
Pokémon!

Hoppas vi hinner ses alla!
Tusen kramar!